Varje höst brukar det bära iväg till den plats som är mitt paradis på jorden, dock inte i år... Men jag längtar, åh, vad jag längtar dit.

 

Hittade en fin liten uråldrig dikt i en bok där uppe, som jag tycker handlar precis om mitt paradis.

"Bortom älvbrinkens viden, stängs omärkligt en skyhög port. Utanför vältrar tiden. Här är stilla och stort.
Långt ifrån förändringar och skeenden, vilar dalen i arktisk vår, och ler sitt arkaiska leende, nu som i tusen ljudlösa år.
Kunde du orka leva, om ej det leendet fanns? Videnas skimmer av siden, tinnarnas isiga glans, landet bortom tiden, landet ingenstans."